53 IV. Min lycka syntes mig i begynnelsen oomkullrunk-ligt befästad. Manon var idel ljuvhet och villfarighet. Hon bevisade mig en så ömsint omtanke, att jag ansåg mig till fullo ersatt för alla mina lidanden. Alldenstund vi bägge förvärvat något litet erfarenhet, började vi anställa beräkningar över vår förmögenhetsställning. De sextio tusen francs, som utgjorde vårt kontanta kapital, kunde ingalunda tänkas förslå för ett helt långt liv, i synnerhet som vi icke voro benägna att snöra till pungen alltför hårt. Hushållsaktighet var icke Manons förnämsta dygd, lika litet som min. Den plan jag uppgjorde var följande. — Sextio tusen francs, menade jag, äro nog för oss att leva på i tio år. Två tusen écus räcka till om året, såvida vi fortfara att bo i Chaillot. Vi skola föra ett anständigt men flärdlöst liv. Vår enda lyx skall bestå i en vagn och spektakelbesök. Vi skola inrätta oss förståndigt. Du älskar operan, den besöka vi två gånger i veckan. Vad beträffar spel, skola vi inskränka oss på så vis, att våra förluster aldrig överskrida två pistoler. Det är otänkbart, att icke inom en tidrymd av tio år någon förändring inträffar i min familj; min fader är ålderstigen, han kan gå bort. Jag kommer i besittning av förmögenhet, och då äro vi lyckligt ifrån alla våra övriga farhågor. Denna anordning skulle icke ha varit det dåraktigaste jag företagit i mitt liv, hade vi endast varit nog förståndiga att stadigt fasthålla vid densamma. Men våra föresatser varade knappast över en månad. Manon var lidelsefullt begiven på nöjen — jag likaså