54 för hennes skull. Stundligen uppstodo nya anledningar till utgifter, och långt ifrån att gräma mig över de summor hon stundom slösaktigt kastade ut, var jag den förste att förskaffa henne allt vad jag trodde ägnat att behaga henne. Det började till och med förefalla henne besvärligt att bo i Chaillot. Vintern nalkades, alla människor återvände till staden och landet blev ödsligt. Då föreslog hon mig att ånyo taga ett hus i Paris. Jag samtyckte ingalunda härtill, men för att i någon mån ställa henne till freds sade jag, att vi där kunde hyra en möblerad våning att övernatta i, då vi dröjde för länge kvar i de assem-bléer vi plägade besöka flera gånger i veckan; ty olägenheten att komma så sent ut till Chaillot var det skäl hon förebar för flyttningen. Vi började alltså hålla oss med tvenne bostäder, en i staden och en på landet. Denna förändring satte snart kronan på vårt affärstrassel, i det den gav upphov åt tvenne äventyr, som vållade vår ruin. Manon hade en broder, som var livdrabant. Han bodde olycksaligt nog i Paris, vid samma gata som vi. En morgon fick han se sin syster vid fönstret och igenkände henne. Ögonblickligen ilade han upp till oss. Det var en rå karl utan anständighetsbegrepp; han trädde in i vårt rum utösande fasliga svordomar, och alldenstund han kände till en del av sin systers äventyr, överhopade han henne med tillvitelser och skymford. Jag hade avlägsnat mig kort förut, vilket utan tvivel var en lycka för honom eller för mig, då jag plägade vara allt annat än hågad att tåla en förolämpning. Jag kom icke tillbaka, förrän han gått. Manons sorgsenhet röjde för mig, att något ovanligt ägt rum. Hon berättade det ledsamma uppträde hon utstått och upprepade broderns råa hotelser, vilket hos mig väckte en sådan harm, att jag på fläcken skulle rusat åstad för att söka hämnd, om hon icke hejdat mig med sina tårar.