58 taga det, utgör de rikas och förnämas trögvettighet en förträfflig inkomstkälla för de fattiga. Dessa funderingar återställde någorlunda lugnet i mitt hjärta och huvud. Jag beslöt att till en begynnelse gå och rådföra mig med Manons broder. Han var fullt hemmastadd i Paris, och jag hade haft endast alltför många tillfällen att inse, att det varken var av hans förmögenhet eller av konungens sold som hans huvudsakligaste inkomst härflöt. Jag hade nätt och jämnt tjugo pistoler kvar, vilka lyckligtvis befunnit sig i min ficka. Jag visade honom min pung, i det jag framställde min iråkade olycka och mina farhågor, samt frågade honom, huruvida det för mig gavs någon utväg förutom den att dö av svält eller skjuta mig för pannan i förtvivlan. Han genmälde, att det sistnämnda var en tillflykt för narrar, och vad det förra beträffade, så fanns det en mängd folk med huvud, som sågo sig nödsakade därtill, om de underläto att göra bruk av sina gåvor. Det tillkomme mig att utrannsaka, vartill jag var duglig — han försäkrade mig om sitt bistånd och sina råd i alla mina företag. — Detta låter bra nog svävande, monsieur Lescaut, yttrade jag, min belägenhet kräver en mera ögonblicklig hjälp, ty vad vill ni väl, att jag skall säga Manon ? — På tal om Manon, återtog han, vad är det egentligen som bryr er? I henne har ni väl alltid ett medel att göra slut på era bekymmer, närhelst ni vill. En flicka som hon borde verkligen underhålla oss alla tre, er, sig själv och mig! Han avklippte det svar, som denna fräckhet förtjänade, och fortfor, att han garanterade mig tusen écus att dela oss emellan före kvällen, om jag ville följa hans råd. Han kände nämligen en hög herre, som var så ödsam i nöjesväg, att han säkerligen utan betänkande skulle giva tusen écus för att vinna ynnestbevis av en flicka sådan som Manon. — Jag hyste bättre mening om er, avbröt jag