57 Likväl bibehöll jag tillräcklig själsnärvaro för att dessförinnan söka utgrunda, om icke något räddningsmedel stod mig åter. Himlen ingav mig en tanke, som gjorde ända på min förtvivlan; jag begynte tro, att det icke skulle bliva mig omöjligt att dölja vår förlust för Manon samt att jag medelst idoghet eller genom någon gunstig slump skulle kunna anständigt sörja för hennes uppehälle, så att hon sluppe känna på nöden. — Jag har uträknat, sade jag mig till tröst, att tjugo tusen écus skulle förslå åt oss i tio år. Antagom att de tio åren äro förflutna och att ingen av de förändringar jag hoppades på har inträtt i min familj. Vilket parti skulle jag i så fall taga? Därmed är jag väl icke synnerligen på det klara, men vad hindrar mig att handla nu som jag skulle handlat då? Huru många personer dväljas icke i Paris, vilka utan att äga vare sig mitt odlade vett eller mina anborna förmåner icke desto mindre förvärva sitt uppehälle med sådana gåvor som de besitta! — Har icke Försynen, fortfor jag, övertänkande de olika levnadslägena, inrättat förhållandena med den största vishet? De upphöjda och rika äro merendels dumskallar, vilket är tydligt för envar, som något känner världen. Nåväl, däruti ligger en beundransvärd rättvisa. Om de med rikedomarna förenade klyftigt huvud, så vore de alltför lyckliga och de övriga människorna alltför ömkansvärda. Kroppens och själens förmåner äro beskärda åt dessa senare som medel att draga sig upp ur förnedringen och fattigdomen. Somliga göra sig delaktiga av storfolkets rikedomar genom att tjäna deras nöjeslystnad och hålla dem dymedelst för narrar. Åndra åtaga sig deras undervisning och söka att göra folk av dem; härutinnan lyckas de visserligen sällan, men detta är ej heller den gudomliga vishetens syfte. De skörda alltid en frukt av sina mödor, nämligen att uppehålla sig på deras bekostnad, som de undervisa, och huru man än må