60 Jag lämnade honom ännu mindre förnöjd än jag kommit och till och med åtrade, att jag förtrott honom min hemlighet. Han hade ingenting gjort för mig, som jag icke lika väl kunnat uppnå utan denna förklaring, och jag erfor en dödlig fruktan, att han skulle svika det löfte han avlagt att ingenting yppa för Manon. Ävenledes kunde jag med fog befara, i anseende till det sinnelag han röjt, att han skulle planera att draga nytta av henne, som hans uttryck lydde, genom att frånrycka mig henne eller åtminstone tillråda henne att lämna mig och fästa sig vid någon rikare och lyckligare älskare. Häröver anställde jag oändliga betraktelser, vilka båtade till ingenting annat än att kvälja mig och förnya den förtvivlan, vari jag befunnit mig på morgonen. Flera gånger föll det mig in att skriva till min fader och hyckla en ny bättring för att av honom erhålla någon penningehjälp; men i detsamma mindes jag, huru han oaktat all sin godhet hållit mig innelyckt sex månader i ett trångt fängelse för min första förseelse, och det var jag till fullo viss om att efter en skandal som den min rymning från Saint-Sulpice måst vålla skulle han behandla mig vida strängare. Slutligen framalstrades ur detta virrvarr av tankar en som med ett slag återskänkte mig sinneslugn och som jag förundrade mig över att icke förut ha haft: nämligen att ty till min vän Tiberge, hos vilken jag var nogsamt förvissad om att stadigt återfinna samma skatt av vänskapligt nit. Ingenting är mera beundransvärt eller gör större heder åt dygden än den tillit, varmed man vänder sig till personer, vilkas redbarhet är beprövad. Man känner, att man icke löper den ringaste fara; äro de icke alltid i läge att erbjuda hjälp, så är man viss om att åtminstone finna godhet och medömkan. Det hjärta, som så sorgfälligt sluter sig för den övriga mänskligheten, upplåter sig helt naturligt i deras närhet, liksom en blomma öppnar sin kalk