61 för solens ljus, av vilket hon väntar allenast en milt välgörande inverkan. Jag betraktade det som ett tecken till himlens beskydd, att jag så lägligt erinrat mig Tiberge, och beslöt att försöka råka honom, innan dagen var till ända. Jag återvände på fläcken till min bostad för att skriva några rader till honom och utpeka en mötesplats, varvid jag anbefallde honom tystnad och försiktighet såsom en av de viktigaste tjänster han i min förhandenvarande belägenhet kunde göra mig. Den fröjd, som hoppet att återse honom ingav mig, utslätade spåren av den bedrövelse Manon eljest icke kunnat undgå att varsna i mitt anlete. Jag talade med henne om vårt missöde i Chaillot som om en bagatell, vilken icke borde oroa henne, och alldenstund Paris var den ort i världen, där hon fann sig bäst tillfreds, vart hon icke ledsen, då hon hörde mig förklara det lämpligt att kvardröja där, tills man hunnit utplåna några lindriga verkningar av branden i Chaillot. Efter en timme erhöll jag svar från Tiberge, som lovade att infinna sig på det anvisade stället. Jag ilade otåligt dit. Likväl kände jag en viss blygsel över att skola framträda inför en vän, vars blotta närvaro måste utgöra en förebråelse för min oskickliga vandel; men min höga tanke om hans hjärtas godhet samt Manons intresse uppehöllo mitt mod. Jag hade bett honom infinna sig i Palais-Royals trädgård. Han var där före mig och kom mig till mötes och omfamnade mig, så snart han blev mig varse. Han höll mig länge tryckt i sina armar, och jag kände mitt ansikte fuktas av hans tårar. Jag sade, att det var med blygsel jag visade mig för honom och att jag i hjärtat bar en livlig ånger över min otacksamhet; vad jag först av allt besvor honom om var att säga mig, om jag ännu finge betrakta honom som min vän, sedan jag så fullt upp förtjänat att mista hans aktning och tillgivenhet. Han svarade i den ömmaste ton, att intet kunde förmå honom att frånsäga sig detta namn, att