88 w gråta som ett barn, föreställ er den rysligaste grymhet, tänk er det avskyvärdaste barbari, som är möjligt — det är den gärning, som den uslingen G.-M. varit nog lumpen att föröva. O, han har genomborrat mitt hjärta! Jag kommer aldrig att hämta mig efter det. Jag vill förtälja er alltsammans, tillade jag snyftande. Ni är god, ni kommer att ömka mig. Jag redogjorde i korthet för min långvariga och okuvliga kärlek till Manon, vår blomstrande förmögenhetsställning, innan vi plundrades av våra egna tjänare, de anbud G.-M. gjort min käresta, det dem emellan ingångna köpeavtalet och det sätt, varpå detta brutits. Sant att säga, framställde jag förhållandena i den för oss gynnsammaste dagern. — Där ser ni, fortfor jag, den källa, ur vilken monsieur de G.-M: s nit för min bättring flutit. Han har haft makt att låta inspärra mig här av pur hämndlust. Det tillgiver jag honom; men, min fader, detta är icke allt — han har omänskligt bortrövat den käraste hälften av mig själv, han har nesligt insatt henne på spinnhuset, han har haft den fräckheten att i dag med egen mun förkunna mig det. På spinnhuset, min fader! O himmel, min härliga älskade, min dyra drottning på spinnhuset, som den eländigaste av varelser! Var skall jag finna tillräcklig styrka för att icke uppgiva andan av smärta och blygsel! Den gode patern bemödade sig att hugsvala mig i det övermått av sorg, vari han såg mig. Han sade, att han aldrig uppfattat mitt äventyr så, som jag förtaide det; han hade väl vetat, att jag förde en oskicklig vandel, men han hade föreställt sig, att vad som förmått monsieur de G.-M. att blanda sig däri var något band av aktning och vänskap med min familj — inför honom själv hade denne nämligen icke företett någon annan grund. Vad jag nu meddelat honom åstadkom emellertid en ansenlig förändring i min ställning, och betvivlade han ingalunda, att den sanningsenliga redogörelse han ärnade avlägga inför polismästaren skulle