87 med en så ursinnig våldsamhet, att jag däri förlorade hälften av mina krafter. Icke desto mindre bibehöll jag tillräckligt för att kullkasta honom och gripa honom i strupen. Jag höll på att strypa honom, då bullret av hans fall och några gälla skrik, som jag nätt och jämnt lämnade honom frihet att uppgiva, tillkallade priorn och flera av klosterbröderna, vilka ryckte honom ur mina händer. Jag hade nära nog själv tappat styrkan och andan. — O Gud! utropade jag under tallösa suckar. Rättvisa himmel, kan jag väl leva ett ögonblick längre efter en dylik skändlighet! Jag ville på nytt störta mig över barbaren, som givit mig banesår, men man hejdade mig. Min förtvivlan, mina rop och mina tårar övergingo all föreställning. Jag betedde mig så underligt, att alla de kringstående, som voro okunniga om orsaken därtill, växlade blickar sinsemellan av lika mycken förfäran som häpnad. Monsieur de G.-M. satte under tiden till rätta sin peruk och sitt bröstkrås, och i harmen över att ha blivit så misshandlad befallde han priorn att hålla mig i strängare förvar än någonsin och straffa mig med alla de tuktomedel, som man vet äro brukliga i Saint-Lazare. — Nej, monsieur, yttrade priorn, det är icke med en person av chevalier des Grieux' börd vi handskas på det sättet. Han är dessutom så beskedlig och anständig, att jag har svårt att fatta, det han utan starka skäl låtit sig drivas till denna ytterlighet. Detta svar gjorde fullständigt slut på monsieur de G.-M: s behärskning. Han gick sin väg sägande, att han nog skulle veta att kväsa både priorn och mig och alla, som dristade göra honom motstånd. Sedan priorn befallt bröderna att ledsaga honom ut, stannade han ensam kvar hos mig. Han besvor mig att ofördröjligen låta honom veta upphovet till min våldshandling. — O min fader, sade jag, under det jag vidblev att