90 VIII. Jag avvaktade paterns återkomst med all den kval-fyllda oron hos en olycklig, som nalkas stunden för sin dom. Det var för mig en outsäglig pina att föreställa mig Manon på spinnhuset. Oavsett den vanära, som häftar vid detta ställe, visste jag icke på vad sätt hon där behandlades, och hågkomsten av några enskildheter, som jag hört om denna styggelsens boning, förnyade oavlåtligt mina förtvivlansutbrott. Jag var till den grad besluten att rädda henne, på vilken väg det vara månde, att jag skulle satt eld på Saint-Lazare, om det varit mig omöjligt att komma ut på annat vis. Jag övertänkte sålunda de utvägar, som stodo mig till buds, i händelse polismästaren fortfarande hölle mig kvar mot min vilja. Jag prövade min uppfinningsförmåga till det yttersta, jag genomgick alla möjligheter; men jag skönjde intet, som kunde betrygga mig en säker flykt, och jag fruktade att inspärras strängare, om jag verkställde ett misslyckat försök. Jag erinrade mig namnen på några vänner, av vilka jag kunde hoppas bistånd, men hur finna medel att underrätta dem om min belägenhet? Slutligen ansåg jag mig dock ha uppgjort en plan så sinnrik, att den kunde lyckas, men uppsköt att ordna den nogare, tills priorn återkommit, om gagnlösheten av hans åtgärd då nödvändiggjorde det. Det tovade icke länge, innan han var tillbaka. Jag varsnade icke i hans anlete de glädjetecken, som pläga åtfölja ett gott budskap.