91 — Jag har talat med polismästaren, sade han, men jag talade med honom för sent. Monsieur de O.-M. hade begivit sig till honom direkt härifrån och så kraftigt intalat honom mot er, att han stod i begrepp att sända mig nya order om att skärpa ert fängelse. Emellertid syntes han ansenligt mildrad, då jag meddelat honom verkliga förhållandet med era angelägenheter, och i det han log åt gamle monsieur de G.-M:s lättfärdighet, sade han, att vi måste låta er stanna här i sex månader för att ställa denne till freds, så mycket hellre, menade han, som denna vistelseort icke gärna kan vara utan båtnad för er. Han anbefallde mig att behandla er manerligt, och jag svarar er för att ni ingalunda skall få skäl till klagomål över mitt beteende. Denna den gode priorns utredning var tillräckligt lång för att giva mig tid till en klok eftertanke. Jag insåg nämligen, att jag skulle utsätta mig för ett kullkastande av mina planer, om jag röjde för stor angelägenhet om min frihet. Tvärtom försäkrade jag honom, att det i det tvungna kvarstannandet var mig en ljuv tröst att i någon mån åtnjuta hans aktning. Jag bad honom därpå helt öppet att bevilja mig en ynnest, som icke var av ringaste vikt för någon men som mycket skulle befrämja mitt sinneslugn: nämligen att låta underrätta en av mina vänner, en andans man, som bodde i Saint-Sulpice, att jag befann mig i Saint-Lazare, samt tillstädja mig att då och då mottaga besök av honom. Denna gunst blev mig beviljad utan överläggning. Det var min vän Tiberge som frågan gällde; icke som om jag av honom hoppades erhålla det nödiga biståndet till min befrielse, men jag aktade bruka honom till den som ett indirekt redskap, utan att han ens hade kännedom därom. Se här i korthet min plan. Jag tänkte skriva till Lescaut och ålägga honom jämte våra gemensamma vänner omsorgen att befria mig. Den första svårigheten bestod i att tillställa