Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
åkningen. Vi befunno oss alltför nära spinnhuset för
att våga yppa tvist.
— Håll munnen, sade jag, det står dig fritt att
förtjäna en louisd’or.
Efter detta skulle han till och med ha hjälpt mig
att bränna upp spinnhuset.
Det var långt lidet, då vi hunno fram till Lescauts
bostad, varför monsieur de T. tog avsked av oss med
löfte att uppsöka oss följande dag. Vaktknekten
stannade ensam kvar hos oss.
Jag höll Manon så tätt omsluten av mina armar,
att vi icke upptogo mer än en plats i vagnen. Hon
grät av glädje, och jag kände mitt anlete fuktas av
hennes tårar.
Men då vi skulle stiga ut, uppstod en ny träta med
kusken, vars följder blevo ödesdigra. Jag åtrade,
att jag lovat honom en louis, icke blott emedan det
var en omåttlig belöning utan av ett annat och vida
starkare skäl, nämligen oförmågan att betala den. Jag
lät tillkalla Lescaut. Han lämnade sin kammare och
kom ned till porten, varpå jag viskande anförtrodde
honom, i vilken förlägenhet jag befann mig. Som han
var av ett hetlevrat temperament och ingalunda van
att göra några omständigheter med en hyrkusk, trodde
han att jag skämtade.
— En louisd’or! utropade han. Tjugo par spö skulle
den uslingen ha!
Jag föreställde honom med sakta röst, att han höll
på att störta oss i olycka, men det var fåfängt. Han
ryckte till sig min käpp, synbarligen för att därmed
bearbeta kusken. Denne, som törhända en och annan
gång råkat i klorna på en livdrabant eller en musketör,
tog i rädslan till flykten med sin vagn, i det han
ropade, att jag nog hade dragit honom vid näsan, men
jag skulle också få höra av honom. Förgäves besvor
jag honom upprepade gånger att stanna. Hans flykt
vållade mig den häftigaste oro, ty jag betvivlade icke,
att han skulle underrätta poliskommissarien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
