110 åkningen. Vi befunno oss alltför nära spinnhuset för att våga yppa tvist. — Håll munnen, sade jag, det står dig fritt att förtjäna en louisd'or. Efter detta skulle han till och med ha hjälpt mig att bränna upp spinnhuset. Det var långt lidet, då vi hunno fram till Lescauts bostad, varför monsieur de T. tog avsked av oss med löfte att uppsöka oss följande dag. Vaktknekten stannade ensam kvar hos oss. Jag höll Manon så tätt omsluten av mina armar, att vi icke upptogo mer än en plats i vagnen. Hon grät av glädje, och jag kände mitt anlete fuktas av hennes tårar. Men då vi skulle stiga ut, uppstod en ny träta med kusken, vars följder blevo ödesdigra. Jag åtrade, att jag lovat honom en louis, icke blott emedan det var en omåttlig belöning utan av ett annat och vida starkare skäl, nämligen oförmågan att betala den. Jag lät tillkalla Lescaut. Han lämnade sin kammare och kom ned till porten, varpå jag viskande anförtrodde honom, i vilken förlägenhet jag befann mig. Som han var av ett hetlevrat temperament och ingalunda van att göra några omständigheter med en hyrkusk, trodde han att jag skämtade. — En louisd'or! utropade han. Tjugo par spö skulle den uslingen ha! Jag föreställde honom med sakta röst, att han höll på att störta oss i olycka, men det var fåfängt. Han ryckte till sig min käpp, synbarligen för att därmed bearbeta kusken. Denne, som törhända en och annan gång råkat i klorna på en livdrabant eller en musketör, tog i rädslan till flykten med sin vagn, i det han ropade, att jag nog hade dragit honom vid näsan, men jag skulle också få höra av honom. Förgäves besvor jag honom upprepade gånger att stanna. Hans flykt vållade mig den häftigaste oro, ty jag betvivlade icke, att han skulle underrätta poliskommissarien.