109 vidare, och utanpå min livrock bar jag en syrtut, som dolde mina pösande fickor. Vi dröjde icke många minuter i hennes cell. Monsieur de T. överlät henne den ena av sina västar, och jag gav henne min livrock, ty jag hade nog av syrtuten för att komma ut. Det brast ingenting i hennes toalett utom benkläder, som jag olyckligtvis förgätit. Glömskan av detta nödiga plagg skulle tvivelsutan narrat oss att skratta, om icke det trångmål, vari den försatte oss, varit så allvarsamt. Jag var förtvivlad över att en slik lumpen bagatell kunde hindra oss. Emellertid fann jag på det rådet att lämna mina egna benkläder åt Manon och själv gå utan. Min syrtut var sid och med tillhjälp av några knappnålar satte jag mig i skick att anständigt passera genom porten. Återstoden av dagen föreföll mig odrägligt lång. Då äntligen natten inbrutit, foro vi i täckvagn till ett stycke nedanför spinnhusporten. Vi behövde icke bida länge, innan Manon visade sig med sin ledsagare. Vagnsdörren stod uppslagen, och bägge stego utan dröjsmål in. Jag mottog min älskade i mina armar; hon skälvde som ett löv. Kusken frågade mig vart han skulle köra hän. — Kör till världens ända, sade jag, och för mig någonstädes, där jag aldrig kan bliva skild från Manon! Detta utbrott, som jag icke var mäktig att återhålla, var nära att ådraga mig ett ledsamt bryderi. Kusken fäste uppmärksamhet vid mina ord, och då jag sedan nämnde gatan, dit vi ville, svarade han, att han räddes, att jag indrog honom i en tvetydig affär; han såg nog, att den vackre unge herrn, som hette Manon, var ett fruntimmer, som jag bortrövade från spinnhuset, och han var icke hågad att störta sig i fördärvet av kärlek till mig. Den skälmens samvetsömhet var ingenting annat än ett begär att avpressa mig högre betalning för