112 XI. Förunderligt vet Försynen att foga händelserna. Vi hade knappast vandrat i fem eller sex minuter, förrän en karl, vars anletsdrag jag ej kunde urskilja, igenkände Lescaut. Han efterspanade tvivelsutan denne i trakten av hans bostad, i den onda avsikt, som han nu satte i verket. — Där är Lescaut, sade han, i det han avfyrade ett pistolskott mot honom, i kväll får han sällskapa med änglarna. Därpå försvann han genast ur sikte. Lescaut stupade utan det ringaste livstecken. Jag nödgade Manon att ila undan, ty våra tjänster kunde ju icke båta ett lik, och jag fruktade att bliva fasttagen av nattväktaren, som icke kunde vara långt borta. Med henne och fångknekten vek jag av in i första tvärgränd; hon var så medtagen, att jag hade möda med att hålla henne uppe. Slutligen varseblev jag en hyrvagn vid ändan av gränden. Vi stego upp i den; men då kusken frågade, vart han skulle styra kosan, visste jag icke vad jag skulle svara. Jag hade platt ingen säker tillflyktsort, ej heller någon pålitlig vän, som jag vågade ty till; blott på penningar var jag också, ty i min pung fanns ej stort mer än en halv pistol. Förskräckelsen och besvärligheterna hade till den grad utmattat Manon, att hon satt nära nog avdånad vid min sida. Dessutom var min inbillning uppfylld av mordet på Lescaut, och jag kände mig ännu icke trygg för nattväktaren. Vad var att göra? Lyckligtvis erinrade jag mig värdshuset i Chaillot, där jag hade tillbragt några dagar med Manon, då vi foro till denna by för att bosätta oss där.