113 Jag hoppades icke allenast att där befinna mig i säkerhet utan även att kunna vistas där någon tid utan att ansättas med fordringar på betalning. — Kör oss till Chaillot, sade jag till kusken. För mindre än en pistol ville han icke åtaga sig att köra dit så sent — ny anledning till bryderi. Till slut enade vi oss om sex francs; det var hela den summa, som återstod i min pung. Jag sökte intala Manon tröst under färden; men i själva verket hyste jag förtvivlan i hjärtat. Jag skulle givit mig döden, om jag icke i min famn hållit den enda skatt, som band mig vid livet. Ensamt denna tanke stärkte mitt mod. — Jag har åtminstone henne, sade jag vid mig själv, hon älskar mig, hon är min. Låt Tiberge snacka — det här är icke en skenbild av lycka. Jag skulle kunna se hela universum förgås utan att fråga därefter. Och varför? Emedan jag icke längre har någon känsla till övers. Detta var sant; likväl kände jag, allt under det jag så ringa skattade denna världens goda, att jag skulle behövt äga åtminstone en liten andel därav för att ännu mera oinskränkt kunna förakta allt det övriga. Kärleken är starkare än överflöd, starkare än skatter och rikedomar; men den har behov av dylikt bistånd, och det gives ingenting tröstlösare för en ömkänslig älskare än att av brist härpå mot sin vilja se sig sjunka till en råhet, som likställer honom med de nedrigaste naturer. Klockan var elva, då vi anlände till Chaillot. På värdshuset blevo vi mottagna som känt folk. Det väckte ingen överraskning, att Manon uppträdde i manskläder, ty i Paris och dess omgivningar är man van att se kvinnor i alla slags skepnader. Jag lät servera henne lika fint, som om jag befunnit mig i den mest blomstrande ställning. Hon anade icke, att jag var i penningknipa, och jag vaktade mig väl för att låta henne veta det, ty jag hade satt mig före att 8. — Prévost.