131 XIII. Hela mitt liv igenom har jag lagt märke till att Försynen städse utsett den stund, då min lycka tycktes som säkrast betryggad, till att slå mig med sina bistra hemsökelser. Jag ansåg mig så säll med monsieur de T: s vänskap och Manons ömhet, att ingen skulle kunnat få mig att tro, det jag hade någon ny olycka att befara. Och likväl drog det ihop sig till en så ödesdiger sådan, att den bragt mig i det läge, vari ni såg mig i Passy, och steg för steg i ett så ömkansvärt elände, att mina herrar näppeligen skola tro min samvetsgranna redogörelse. En afton, då monsieur de T. var hos oss till supén, fingo vi höra bullret av en vagn, som stannade vid värdshusporten. Nyfikenheten drev oss att taga reda på vem som kunde anlända så sent på dagen. Det sades oss, att det var unge G.-M., det vill saga sonen till vår värste fiende, den gamle vällustingen som hade satt in mig i Saint-Lazare och Manon på spinnhuset. Hans namn drev blodet upp i mitt ansikte. — Det är Försynen som sänder honom till mig, sade jag till monsieur de T., i syfte att straffa honom för hans faders lumpenhet. Han skall icke undslippa mig, förrän vi ha korsat våra värjor. Monsieur de T., som kände honom och till och med hörde till hans närmaste vänner, bemödade sig att ingiva mig ett annat sinnelag mot honom. Han försäkrade, att han var en mycket älskvärd ung man och så föga i stånd till någon delaktighet i faderns bedrifter, att jag själv icke skulle kunna vara tillsammans med honom ett ögonblick utan att skänka honom min