Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
XIII.
Hela mitt liv igenom har jag lagt märke till att
Försynen städse utsett den stund, då min lycka tycktes
som säkrast betryggad, till att slå mig med sina bistra
hemsökelser. Jag ansåg mig så säll med monsieur
de T: s vänskap och Manons ömhet, att ingen skulle
kunnat få mig att tro, det jag hade någon ny olycka att
befara. Och likväl drog det ihop sig till en så
ödesdiger sådan, att den bragt mig i det läge, vari ni såg
mig i Passy, och steg för steg i ett så ömkansvärt
elände, att mina herrar näppeligen skola tro min
samvetsgranna redogörelse.
En afton, då monsieur de T. var hos oss till supén,
fingo vi höra bullret av en vagn, som stannade vid
värdshusporten. Nyfikenheten drev oss att taga reda
på vem som kunde anlända så sent på dagen. Det
sades oss, att det var unge G.-M., det vill saga sonen
till vår värste fiende, den gamle vällustingen som hade
satt in mig i Saint-Lazare och Manon på spinnhuset.
Hans namn drev blodet upp i mitt ansikte.
— Det är Försynen som sänder honom till mig, sade
jag till monsieur de T., i syfte att straffa honom för
hans faders lumpenhet. Han skall icke undslippa mig,
förrän vi ha korsat våra värjor.
Monsieur de T., som kände honom och till och
med hörde till hans närmaste vänner, bemödade sig
att ingiva mig ett annat sinnelag mot honom. Han
försäkrade, att han var en mycket älskvärd ung man
och så föga i stånd till någon delaktighet i faderns
bedrifter, att jag själv icke skulle kunna vara tillsammans
med honom ett ögonblick utan att skänka honom min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
