132 aktning och önska vinna hans egen. Efter att ha anfört ytterligare en hop saker till den ankomnes förmån bad han om mitt tillstånd att gå och föreslå denne att slå sig ned hos oss och hålla till godo med återstoden av vår måltid. Möjliga invändningar om vådan av att yppa Manons vistelseort för sonen till vår fiende förekom han genom att på heder och ära bedyra, att så snart den unge mannen lärde känna oss, skulle han bliva vår mest nitiske försvarare. Efter slika försäkringar kunde jag icke uppställa några slags svårigheter. Monsieur de T. tog sig tid att underrätta gästen om vilka vi voro, innan han förde honom till oss. Han trädde in med en uppsyn, som verkligen intog oss till hans förmån. Han omfamnade mig och vi slogo oss ned. Han beundrade Manon, mig själv, allt som hörde oss till, och åt med en aptit, som gjorde heder åt vår supé. Sedan man dukat av, blev konversationen mera allvarlig. Han slog ned ögonen, då han talade om det övervåld hans fader begått mot oss, och gjorde de ödmjukaste ursäkter, vilka han dock avbröt för att, som han sade, icke förnya en hågkomst, som vållat honom så mycken blygsel. Voro de uppriktiga från början, så blevo de det ändå mera allt eftersom det led, ty detta samtal hade icke räckt en halvtimme, förrän jag varseblev det intryck Manons behag utövade på honom. Hans blickar och hans sätt att vara blevo småningom allt kärligare. Det oaktat lät han ingenting framskymta i sina yttranden, men även utan svartsjukans bistånd ägde jag för mycken erfarenhet i kärlek för att icke urskilja vad som härflöt ur den källan. Han höll oss sällskap en del av natten och lämnade oss först efter att ha lyckönskat sig till vår bekantskap och anhållit om tillåtelse att då och då få komma tillbaka och förnya erbjudandet av sina tjänster. På mor-