140 rätt på Manon och O.-M. i någon loge. Ingendera var tillstädes. Jag vände åter till porten, där jag dröjde ännu en kvarts timme, utom mig av otålighet och oro. Då alltjämt ingen visade sig, gick jag tillbaka till min hyrvagn utan att förmå besluta mig för vad det vara månde. Kusken, som fått öga på mig, kom några steg emot mig och sade med hemlighetsfull uppsyn, att ett vackert fruntimmer en timme suttit och väntat på mig i vagnen. Hon hade frågat efter mig med angivande av tydliga kännemärken, och då hon hört, att jag skulle komma tillbaka, hade hon sagt sig ha god tid att vänta. Jag tänkte mig ögonblickligen, att det var Manon. Men då jag närmade mig, fick jag se ett täckt litet anlete, som icke var hennes. Det var ett främmande fruntimmer, som till att börja med frågade, om hon hade äran att tala med herr chevalier des Grieux. Jag svarade, att detta var mitt namn. — Jag har ett brev att överlämna till er, återtog hon, som skall upplysa er om den anledning, som fört mig hit, och genom vilken omständighet jag har förmånen att känna ert namn. Jag bad henne att få gå och läsa brevet på en närbelägen källare, varpå hon följde med och tillrådde mig att begära ett enskilt rum. — Från vem kommer denna skrivelse ? frågade jag, under det vi stego uppför trappan, men hon bad mig vänta, tills jag fick läsa det. Jag igenkände Manons handstil. Vad hon meddelade mig var vid pass följande. G.-M. hade mottagit henne med en höviskhet och ett överdåd, som överträffade allt vad hon drömt sig. Han hade överhopat henne med presenter och förespeglat henne ett liv som en drottnings. Icke desto mindre försäkrade hon, att hon icke glömde mig i sin nya glans; men som hon icke lyckats förmå G.-M. att föra henne till spektaklet denna afton, måste hon till en annan dag uppskjuta nöjet att råka mig. För att i någon mån trösta mig