139 samma karl, som hade hjälpt henne ut från spinnhuset och som var övermåttan fästad vid oss. Jag skulle infinna mig i en hyrvagn vid början av rue Saint-André-des-Arts och stiga ur vid pass klockan sju samt i mörkret gå fram mot teaterns port. Manon lovade att uppfinna en förevändning för att ett ögonblick avlägsna sig ur logen och bruka detta till att gå ned och förena sig med mig. Det övriga var lätt att sätta i verket. Vi skulle i en handvändning hinna till min hyrvagn och åka ut ur Paris genom förstaden Saint-Antoine, som ledde till vår nya boningsort. Denna plan föreföll oss ganska sinnrik, så våghalsig den var. Men i grunden var det en vanvettig obetänksamhet att inbilla sig, att vi, även i händelse den lyckades på det mest glänsande sätt, någonsin skulle kunna sätta oss i säkerhet för följderna. Likväl utsatte vi oss för faran med den dumdristigaste förtröstan. Manon for åtföljd av Marcel — så hette vår lakej. Jag skildes från henne med vemod och sade, i det jag omfamnade henne: — Manon, sviker du mig säkert icke? Kommer du att vara mig trogen? Hon beklagade sig kärleksfullt över min misstro och förnyade alla sina eder. Hon beräknade att anlända till Paris vid tretiden. Jag avreste efter henne och gick att förnöta resten av eftermiddagen på Ferés kaffehus vid Pont Saint-Michel. Där dröjde jag, tills mörkret föll på, då jag gick därifrån och tog en hyrvagn, som jag enligt avtal posterade vid början av rue Saint-André-des-Arts. Därpå gick jag till fots till teaterhusets port. Jag förvånades över att icke se till Marcel, som skulle vara mig till mötes där, men jag gav mig till tåls en timmes tid, stående mitt ibland en hop lakejer och vaksamt be-spejande alla förbigående. Till sist, då klockan slagit sju utan att något synts till, som stod i samband med vår plan, köpte jag en parterrbiljett och gick att söka