142 XIV. Det var i detta brev något så grymt och så kränkande för mig, att jag efter att en stund ha vacklat mellan vrede och sorg började anstränga mig att för evigt förgäta min otacksamma och menediga käresta. Jag kastade ögonen på flickan framför mig. Hon var utomordentligt fager, och jag skulle önskat, att hon varit det tillräckligt för att göra mig menedig och otrogen i min tur, men jag fann hos henne ej dessa sköna och smäktande ögon, denna gudomliga hållning, denna hy av Amors färgblandning, med ett ord, denna outtömliga rikedom av behag, som naturen slösat på den trolösa Manon. — Nej, nej, sade jag och vände mina blickar från henne, den otacksamma, som sänt er, visste alltför väl, att det var ett fåfängt steg hon förmådde er till. Vänd åter till henne och hälsa henne från mig, att hon må njuta av sitt brott, njuta av det, om möjligt, utan samvetsagg. Jag lämnar henne fri utan återvändo och avsäger mig på samma gång alla kvinnor — de kunna icke vara så älskvärda som hon och äro tvivelsutan lika lumpna och lika opålitliga. Jag stod nu i begrepp att lämna källaren och avlägsna mig utan att vidare göra anspråk på Manon, och då den dödliga svartsjuka, som sargade mitt hjärta, uppträdde förklädd till ett mörkt och mulet lugn, trodde jag mig så mycket närmare mitt tillfrisknande, som jag icke förnam någon av dessa våldsamma sinnesrörelser, vilka plägat komma över mig vid liknande tillfällen. Ack, jag var en lekboll för Amor