143 lika mycket som jag ansåg mig vara det för Q.-M. och Manon! Då flickan, som hade överbragt brevet, såg mig redo att gå nedför trappan, frågade hon vad jag önskade att hon skulle framföra till monsieur de Q.-M. och den dam, som var hos honom. Vid denna fråga återvände jag in, och med en omkastning, ofattlig för dem, som aldrig smakat häftiga passioner, övergick jag plötsligt från min förmenta ro till ett fruktansvärt utbrott av raseri. — Oå, skrek jag, och framför till bedragaren O.-M. och hans falska älskarinna den förtvivlan, vari hennes förbannade brev störtat mig! Men låt dem veta, att de icke länge skola förlusta sig däråt och att jag skall nedsticka dem bägge med denna min hand. Jag kastade mig på en stol, min hatt föll åt ena sidan och min käpp åt den andra. Tvenne bittra tårefloder började strömma ur mina ögon. Det anfall av ursinne, som övergått mig, förbyttes till en djup smärta; jag gjorde icke annat än grät, i det jag utstötte suckar och kvidanden. — Kom hit, mitt barn, kom hit, utbrast jag, vänd till den unga flickan, alldenstund det är dig man har sänt att hugsvala mig. Säg mig, om du känner några botemedel för ursinne och förtvivlan, för lusten att giva sig själv döden efter att ha mördat tvenne trolösa, som icke förtjäna att leva. Ja, kom hit, fortfor jag, då hon ängsligt och osäkert började närma sig, kom hit och torka mina tårar, kom och återskänk friden åt mitt hjärta, kom och säg, att du älskar mig, på det jag må vänja mig att vara älskad av någon annan än min otrogna. Du är vacker, jag kan måhända älska dig tillbaka. Det stackars barnet, som icke ens var sexton år och tycktes vara mera tuktig än sina likar, erfor den största häpnad över detta sällsamma uppträde. Hon närmade sig dock för att fägna mig med några smekningar, men jag stötte henne genast tillbaka.