145 eftertanke. Jag sammanliknade denna sista olycka med dem jag redan utstått av samma slag och fann icke ställningen mera ohjälplig än vid de föregående tillfällena. Jag kände ju Manon; varför taga så illa vid mig för ett missöde, som jag bort förutse? Varför icke hellre ägna mig åt att söka ett botemedel? Det var ännu tid. Jag borde åtminstone icke spara mig någon möda, om jag icke ville ha det att förebrå mig, att jag genom försumlighet bidragit till mina egna kval. Jag företog mig sålunda att övertänka alla de medel, som kunde öppna en utsikt till hopp. Att med våld söka slita henne ur Q.-M: s händer var en förtvivlad utväg, som icke kunde medföra annat än mitt fördärv och icke erbjöd den ringaste möjlighet att lyckas. Men det syntes mig, att om jag kunde förskaffa mig tillfälle att växla endast ett par ord med henne, så skulle jag ofelbart göra något intryck på hennes hjärta — jag kände ju så väl alla dess känsliga punkter, jag var ju så viss om att hon älskade m'g! Jag skulle ha slagit vad om att till och med det egendomliga infallet att sända mig en vacker flicka till tröst upprunnit hos henne och att det var ett uttryck av hennes medlidande för mina kval. Jag beslöt att uppbjuda all min fyndighet för att råka henne. Bland en massa utvägar, som jag granskade en efter annan, stannade jag vid följande. Monsieur de T. hade redan visat mig alltför mycken välvilja, för att jag skulle kunna hysa det ringaste tvivel om hans uppriktighet och vänskapsnit. Jag föresatte mig nu att ofördröjligen gå till honom och förmå honom att sända bud efter Q.-M. under förebärande av en viktig angelägenhet. Jag behövde endast en halvtimme att tala med Manon. Min avsikt var att bereda mig tillträde till hennes egen kammare, och jag trodde, att detta skulle gå lätt för sig i Q.-M: s frånvaro. Detta beslut hade gjort mig lugnare, och jag betalade frikostigt den unga flickan, som ännu var kvar. 10. — Prévosl.