146 För att betaga henne lusten att återvända till dem, som skickat henne, anhöll jag om hennes adress, i det jag lät henne hoppas, att jag skulle komma och tillbringa natten hos henne. Därpå steg jag upp i min hyrvagn och åkte så fort hästen kunde löpa till monsieur de T: s bostad. Jag hade turen att finna honom hemma, angående vilket jag under färden ängslat mig. Ett ord var nog att klargöra för honom mina kval och den tjänst jag av honom äskade. Han vart så häpen över att G.-M. lyckats förleda Manon, att han, okunnig om att jag själv medverkat till mitt olycksöde, storsinnat erbjöd mig att församla alla sina vänner för att bruka deras armar och värjor till min kärestas befrielse. Men jag lät honom förstå, att ett dylikt alarm kunde lända till Manons och mitt fördärv. — Låtom oss spara vårt blod till yttersta nödfall, menade jag. Jag ruvar på en stillsammare metod, av vilken jag väntar lika så mycken framgång. Han förband sig utan förbehåll att göra allt vad jag begärde av honom, och då jag upprepade, att det icke var fråga om annat än att låta underrätta G.-M., att han önskade tala med honom, och hålla honom ur vägen en timme eller två, begav han sig genast åstad med mig för att ställa mig till freds. Vi sökte efter ett tjänligt medel att kvarhålla vår man så länge. Jag rådde monsieur de T. att först skriva en vanlig biljett, daterad från någon källare, och i den anmoda honom att ofördröjligen begiva sig dit i och för en angelägenhet så trängande, att den icke tålde något uppskov. — Jag för min del, tillade jag, skall vakta på hans bortgång och utan svårighet beträda huset, där jag ju icke är känd av andra än Manon och Marcel, som är min lakej. Under tiden sällskapar ni med G.-M., ni kan ju säga honom, att den viktiga angelägenheten var ett behov av kontanter, att ni förlorat era på spel och haft oturen att spela bort åtskilligt