180 — Låtom oss då icke fortsätta längre, utropade jag och hejdade honom med ett grepp i hans arm, tag ifrån mig detta förhatliga och outhärdliga liv, ty i den förtvivlan, vari ni slungat mig, skall döden bliva mig en nådegåva — det blir en värdig skänk ur en faders hand. — Jag skulle i så fall icke giva dig annat än vad du förtjänar, genmälde han. Jag vet ganska många fäder, som icke skulle ha tövat så länge, innan de själva gjort sig till dina bödlar; men det är min måttlösa långmodighet som har störtat dig i fördärv. Jag kastade mig ned och omfattade hans knän. — Ack, om det ännu återstår er något därav, så förhärda er icke mot mina tårar! Betänk att jag är er son... Ack, erinra er min moder! Ni älskade henne så ömt. Skulle ni väl ha lidit, att någon slet henne ur er famn ? Nej, ni skulle ha försvarat henne med ert liv. Äga icke andra ett hjärta såväl som ni? Kan man vara barbarisk, sedan man en gång prövat på vad ömhet och sorg vill säga? — Nämn ingenting mera om din mor, återtog han med uppbragt stämma, denna hågkomst eldar ytterligare min harm. Dina utsvävningar skulle lagt henne i graven, om hon fått uppleva dem. Låtom oss avsluta detta samtal, tillade han, det pinar mig och föranleder mig dessutom icke att ändra mitt beslut. Jag återvänder till mitt logi och förständigar dig att följa med mig. Den torra och hårda ton, vari han kungjorde denna befallning, upplyste mig endast alltför tydligt, att hans hjärta var obevekligt. Jag drog mig undan några steg, för den händelse att han skulle få det infallet att fasttaga mig med egna händer, och sade: — Öka icke min förtvivlan genom att nödga mig till olydnad. Det är mig omöjligt att följa med er. Likaså omöjligt är det mig att leva efter den hårdhet ni visat mig. Jag säger er fördenskull ett evigt farväl. Min död, som ni snart får höra talas om, tillade