179 Han föreställde sig tvivelsutan, att så många omständigheter icke vidtagits utan ett viktigt syfte, och avbidade mitt anförande, som jag under tiden gick och övertänkte. Slutligen upplät jag min mun och sade med skälvande stämma: — Monsieur, ni är en huld fader. Ni har överhopat mig med ynnestbevis och tillgivit mig en oändlig massa förseelser. Himlen är ock mitt vittne, att jag för er hyser en den ömmaste och vördnadsfullaste sons känslor. Men det synes mig... att er stränghet... — Nå vidare! Min stränghet? avbröt min fader, som tydligen i sin otålighet tyckte, att jag talade för långsamt. — Ack monsieur, återtog jag, det synes mig, att er stränghet gått för långt i den behandling ni låtit vederfaras den olyckliga Manon. Ni har i detta hänseende rättat er efter monsieur de G.-M. Hans hat har målat henne för er i de mörkaste färger. Ni har bildat er en ohygglig föreställning om henne. Och likväl är hon den ljuvaste och älskligaste varelse, som någonsin levat. O, att Försynen täckts ingiva er lust att skåda henne ett ögonblick! Lika viss som jag är om att hon är förtjusande, lika viss är jag därom, att hon skulle ha behagat er. Ni skulle ha tagit hennes parti, ni skulle ha fattat avsky för G.-M: s arga praktiker, ni skulle ha känt medömkan med henne och mig. Ack, jag är viss därom! Ert hjärta är icke stenhårt, ni skulle ha låtit er bevekas... Han avbröt mig ännu en gång, då han hörde mig tala med en iver, som icke skulle tillåtit mig att sluta så snart, och begärde att få veta, vart jag ämnade komma med denna så passionerade utgjutelse. — Jag vill bedja er om mitt liv, svarade jag, som jag icke kan behålla ett ögonblick, sedan Manon väl är på väg till Amerika. — Nej, nej, yttrade han strängt, jag vill hellre se dig utan liv än utan förnuft och utan ära.