182 <*> XIX. Jag lämnade genast Luxembourg och vandrade som en besatt genom gatorna på väg till monsieur de T: s bostad. Under det jag gick, lyfte jag ögon och händer i åkallan av alla himmelska makter. — O himmel! sade jag, skall du visa dig lika obeveklig som människorna? Jag har icke längre något bistånd att vänta av andra än dig. Monsieur de T. hade ännu icke återkommit hem, men han kom, då jag väntat en stund. Hans underhandling hade icke utfallit lyckligare än min, vilket han berättade med modfälld uppsyn. Unge G.-M. hade, ehuru mindre uppbragt än fadern på Manon och mig, icke velat åtaga sig att fälla förböner för oss. Han hade nekat därtill på grund av den rädsla han själv hyste för den hämndgirige gubben, vilken redan häftigt brusat upp mot honom och förebrått honom hans försök att inlåta sig med Manon. Sålunda återstod mig allenast våldets väg, sådan monsieur de T. hade utstakat den, och till denna begränsade jag nu alla mina förhoppningar. — De äro mycket ovissa, sade jag, men den mest välgrundade och för mig trösterikaste är den att åtminstone gå under på kuppen. Jag bad honom stå mig bi med sina välönskningar och gick därifrån. Jag tänkte nu icke på annat än att samla omkring mig kamrater, vilka jag kunde meddela en gnista av mitt mod och min beslutsamhet. Den förste, som rann mig i minnet, var densamme livdrabanten, som jag använt till att fasttaga G.-M. Jag hade även för avsikt att tillbringa natten i hans