183 kammare, då jag under eftermiddagens lopp icke haft tillräcklig sinnesro för att kunna skaffa mig ett logi. Jag fann honom allena. Han fägnade sig åt att se mig utsläppt från Chåtelet och erbjöd mig vänsällt sina tjänster. Jag förklarade vilka han kunde göra mig, och ehuru han hade tillräckligt sunt förnuft för att skönja alla därmed förknippade svårigheter, visade han sig dock nog ädelmodig att åtaga sig att söka övervinna dessa. Vi använde en del av natten till att dryfta mitt förehavande. Han lovordade de tre gardesknektarna, vilka han tagit till hjälp vid det förra tillfället, såsom beprövade slagskämpar. Monsieur de T. hade noga förhört sig om antalet av de stadstjänare, som skulle eskortera Manon — det var endast sex. Fem till-tagsna och resoluta karlar skulle förslå att sätta skräck i dylika mesar, som aldrig söka värja sig hedersamt, om de på något lumpet vis kunna undgå sammandrabbning. Som jag ju icke saknade mynt, rådde livdrabanten mig att ingenting spara, som kunde betrygga framgången av vårt angrepp. — Vi behöva hästar, sade han, jämte pistoler och var sin karbin. Jag åtager mig att i morgon bestyra om dessa tillredelser. Vidare behöva vi tre civila dräkter åt våra knektar, som icke skulle våga uppträda i regementets uniform på en expedition av den arten. Jag gav honom i handom de hundra pistoler jag erhållit av monsieur de T., och de gingo åt följande dag till sista sou. De tre knektarna passerade revy för mig, och jag sporrade dem med stora löften samt förärade dem till en början, för att utrota all misstro, tio pistoler per man. Då handlingens dag randats, sände jag bittida på morgonen en av dem till spinnhuset, på det han med egna ögon skulle bevittna stadstjänarnas avtåg med sitt byte. Änskönt denna åtgärd endast härrörde av