188 Manon sade föga; det tycktes, som om blygseln och smärtan förstört hennes röstorgan — stämman ljöd svag och darrande. Hon tackade mig för att jag ej förgätit henne och för den tillfredsställelse jag skänkte henne, som hon suckande sade, att åtminstone få se mig ännu en gång och bjuda mig ett sista farväl. Men då jag bedyrade, att intet mäktade skilja mig från henne och att jag var redo att följa henne till världens ända för att taga vård om henne, tjäna henne, älska henne och oslitligt sammanlänka mitt jämmerliga öde med hennes, då hängav sig den arma flickan åt ett sådant känslosvall av ömhet och sorg, att jag befarade, det hon skulle duka under för detta våldsamma sinnesuppror. Allt vad som rörde sig i hennes själ tycktes samla sig i hennes ögon, som hon höll fästa på mig. Stundom öppnade hon läpparna utan att orka utsäga de ord hon påbörjade. Några undföllo henne dock. Det var uttryck av beundran för min kärlek, det var ömt beklagande av dess övermått, det var tvivel om att hon kunde vara nog lycklig att ha ingivit mig en så alltuppslukande passion, det var yrkanden att jag skulle avstå från tanken att följa henne och på annat håll söka en mig värdig lycka, vilken hon sade att jag ej kunde hoppas vinna hos henne. Trots det grymmaste av alla öden fann jag min sällhet i hennes blickar och i den visshet jag hyste om hennes ömma känslor. Jag hade i sanning mist allt vad den övriga mänskligheten värderar, men jag var härskare över Manons hjärta, den enda skatt, som jag värderade. Europa eller Amerika, vad brydde det mig på vilken ort jag levde, då jag var viss om att bliva lycklig, endast jag fick leva vid min älskades sida! Är icke hela jorden fosterland för ett trofast älskande par? Finna de icke i varandra fader, moder, fränder, vänner, rikedom och sällhet? Om något vållade mig bekymmer, så var det farhågan att se Manon blottställd för brist och nöd. Jag