187 vid avfärden från Mantes, där vi hade legat över natten före den dag, då vi anlände till Passy. Behöver jag orda om det bedrövliga ämnet för mina samtal med Manon under denna färd eller om den verkan åsynen av henne utövade på mig, då jag av vaktarna erhållit tillstånd att nalkas hennes vagn? Ack, orden kunna aldrig mer än till hälften uttrycka hjärtats känslor! Men föreställen er min arma käresta med bojor om midjan sittande på några halmknippor, med huvudet matt lutat mot vagnshäcken, anlets-dragen bleka och vätta av en tåreflod, som banade sig väg under hennes ögonlock, ehuru hon oavlåtligt höll ögonen slutna! Hon hade icke ens vårdat sig om att upplåta dem, då hon hörde oron bland vaktarna, som fruktade angrepp. Hennes linne var smutsigt och oordentligt, hennes fina händer blottställda för luftens åverkan; kort sagt, hela denna tjusande skapelse, denna gestalt, som var mäktig att förleda en värld till avguderi, tedde sig i ett tillstånd av outsäglig vanvård och förnedring. Jag ägnade en stund åt att beskåda henne, ridande bredvid vagnen. Jag var så försjunken, att jag upprepade gånger var nära ett vådligt fall. Mina suckar och mina ofta återkommande utrop tilldrogo mig hennes blickar. Hon igenkände mig, och jag varseblev, att hon i första ögonblickets upprördhet sökte störta sig ur vagnen emot mig; men då kedjan höll henne fast, återföll hon i sin förra ställning. Jag bad stadstjänarna att av barmhärtighet stanna ett ögonblick, och de samtyckte därtill av snikenhet. Jag steg av hästen och satte mig vid hennes sida. Hon var så vanmäktig och utmattad, att hon på länge varken kunde nyttja sin tunga eller röra sina händer. Under tiden fuktade jag dessa med mina tårar, och då även jag var ur stånd att frambringa ett enda ord, befunno vi oss bägge i ett av de ömkligaste lägen, som någonsin förekommit. Icke mindre bedrövliga voro våra yttranden, sedan vi återvunnit talförmågan.