Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
vid avfärden från Mantes, där vi hade legat över
natten före den dag, då vi anlände till Passy.
Behöver jag orda om det bedrövliga ämnet för
mina samtal med Manon under denna färd eller om
den verkan åsynen av henne utövade på mig, då jag
av vaktarna erhållit tillstånd att nalkas hennes vagn?
Ack, orden kunna aldrig mer än till hälften uttrycka
hjärtats känslor! Men föreställen er min arma käresta
med bojor om midjan sittande på några halmknippor,
med huvudet matt lutat mot vagnshäcken,
anlets-dragen bleka och vätta av en tåreflod, som banade sig
väg under hennes ögonlock, ehuru hon oavlåtligt höll
ögonen slutna! Hon hade icke ens vårdat sig om att
upplåta dem, då hon hörde oron bland vaktarna, som
fruktade angrepp. Hennes linne var smutsigt och
oordentligt, hennes fina händer blottställda för luftens
åverkan; kort sagt, hela denna tjusande skapelse,
denna gestalt, som var mäktig att förleda en värld till
avguderi, tedde sig i ett tillstånd av outsäglig vanvård
och förnedring.
Jag ägnade en stund åt att beskåda henne, ridande
bredvid vagnen. Jag var så försjunken, att jag
upprepade gånger var nära ett vådligt fall. Mina suckar
och mina ofta återkommande utrop tilldrogo mig
hennes blickar. Hon igenkände mig, och jag varseblev,
att hon i första ögonblickets upprördhet sökte störta
sig ur vagnen emot mig; men då kedjan höll henne
fast, återföll hon i sin förra ställning.
Jag bad stadstjänarna att av barmhärtighet stanna
ett ögonblick, och de samtyckte därtill av snikenhet.
Jag steg av hästen och satte mig vid hennes sida.
Hon var så vanmäktig och utmattad, att hon på länge
varken kunde nyttja sin tunga eller röra sina händer.
Under tiden fuktade jag dessa med mina tårar, och då
även jag var ur stånd att frambringa ett enda ord,
befunno vi oss bägge i ett av de ömkligaste lägen,
som någonsin förekommit. Icke mindre bedrövliga
voro våra yttranden, sedan vi återvunnit talförmågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
