190 Stadstjänarna blevo så ohanterliga, sedan de upptäckt min häftiga passion, att de oavlåtligt fördubblade priset på sina minsta favörer och på så vis inom kort bragte mig till den yttersta utblottning. Kärleken tillstadde mig dessutom näppeligen att skona min pung. Jag glömde mig kvar hos Manon från morgon till kväll, och tiden mättes icke längre i timmar utan i hela dagar. Till slut, då min pung var fullständigt barskrapad, fann jag mig utsatt för nyckerna och råheten hos sex uslingar, vilka behandlade mig med ett odrägligt översitteri. Ni var själv vittne därtill i Passy. Mötet med er vart en lycklig rastestund, som skänktes mig av Fortuna. Er medömkan vid åsynen av mina kval var min enda anbefallning hos ert ädla hjärta. Den undsättning ni frikostigt lät komma mig till del hjälpte mig att nå Havre, och stadstjänarna höllo sitt löfte redligare än jag vågat hoppas. Då vi anlände till Havre, styrde jag genast mina steg till postkontoret. Tiberge hade ännu ej kunnat hinna att svara mig, men jag gjorde mig noga underrättad om vilken dag jag kunde vänta hans brev. Det kunde icke inträffa förrän tvenne dagar senare, och mitt vidriga öde hade fogat det så underligt, att vårt fartyg skulle avgå morgonen till den efterlängtade postdagen. Jag kan icke giva er en föreställning om min förtvivlan. — Huru? utropade jag. Ända in i oturen tyckes jag ständigt skola utmärkas med övermått! — Ack, förtjänar en så osäll tillvaro, att vi vårda oss om den ? svarade Manon. Låtom oss dö i Havre, min dyre chevalier! Må döden med ens göra ända på våra vedervärdigheter! Skola vi släpa dem med oss till ett okänt land, där vi utan tvivel ha att vänta oss ohyggliga vidrigheter, efter man valt det till straffort för mig? Låtom oss dö, upprepade hon, eller giv åtminstone mig döden och gå att söka en annan lott i en lyckligare älskarinnas armar!