191 — Nej, nej, sade jag, det är för mig en avundsvärd lott att vara olycklig med dig. Hennes yttranden kommo mig att darra och jag förstod, att hon var förkrossad av sina lidanden. Jag ansträngde mig att synas lugnare för att driva bort dessa olyckliga döds- och förtvivlanstankar. Jag föresatte mig att allt framgent fasthålla vid samma beteende, och jag fick längre fram erfara, att intet är bättre i stånd att ingjuta mod i en kvinna än oförskräckthet hos en man, som hon älskar. Då jag förlorat hoppet att erhålla hjälp från Tiberge, sålde jag min häst. De penningar, som härför inflöto, jämte det jag ännu hade i behåll av er föräring, uppgingo till den lilla summan av sjutton pistoler. Därav använde jag sju till inköp av några nödvändighetsartiklar för Manons bekvämlighet, och de återstående tio gömde jag i sorgfälligt förvar som grundplåt för vår bärgning och våra förhoppningar i Amerika. Det beredde mig ingen svårighet att bliva mottagen ombord på fartyget. Man letade just då efter unga karlar, som voro hågade att frivilligt sluta sig till kolonin. Överfart och kost erhöll jag fritt. Som posten till Paris skulle avgå följande dag, lämnade jag efter mig ett brev till Tiberge. Det var rörande och tvivelsutan ägnat att beveka honom i hans innersta, efter det föranledde honom att fatta ett beslut, som endast kunde härflyta ur ett gränslöst förråd av offervillig tillgivenhet för en olycklig vän. C^i C^l