åstad efter mig, om han hade funnit något segelfärdigt fartyg. I flera månader hade han sökt ett dylikt i olika hamnar, och då han slutligen i Saint-Malo stötte på ett, som stod i begrepp att avgå till Martinique, hade han gått ombord på detta i förhoppning att därifrån med lätthet kunna skaffa sig en lägenhet till nya Orléans. Saint-Malofartyget hade emellertid på vägen fallit i händerna på spanska sjörövare och bortförts till en av deras öar, men han hade undkommit genom list och efter åtskilliga irrfärder hamnat på det nu ankomna lilla fartyget, som lyckligt och väl fört honom till mig. Jag kunde icke visa för mycken tacksamhet mot en så uppoffrande och ståndaktig vän. Jag förde honom till min boning och bad honom att fritt förfoga över allt vad jag ägde. Därpå meddelade jag honom allt vad som vederfarits mig efter min avresa från Frankrike, och för att bereda honom en glädje, som han icke väntade sig, gav jag till känna, att de frön till dygd, som han fordom utsått i mitt hjärta, började alstra frukter, med vilka han skulle bliva tillfreds. Han bedyrade, att en så ljuv förvissning höll honom skadeslös för alla resans vedermödor. Vi uppehöllo oss tvenne månader tillsammans i Nya Orléans, inväntande fartyg från Frankrike, varpå vi äntligen gingo till sjöss, och för fjorton dagar sedan landstego vi i Havre-de-Grâce. Vid ankomsten dit skrev jag till min familj. Av min äldre broders svar erfor jag den sorgliga nyheten om min faders frånfälle, till vilket jag med största skäl fruktar att mina förvillelser bidragit. Som vinden var gynnsam, inskeppade jag mig ofördröjligen till Calais i syfte att begiva mig till en befryndad adelsman, som bor ett stycke utanför denna stad och hos vilken min broder, enligt vad han skrivit, avvaktar min ankomst. </chapter>