att anhålla om min benådning, vilken han ock lyckades utverka. Jag var så matt, att man måste förflytta mig från fängelset till min säng, där jag kvarhölls i tre månader av en häftig sjukdom. Mitt hat till livet avtog ingalunda; jag åkallade ideligen döden och envisades länge att bortstöta alla läkemedel. Men Försynen åsyftade att, sedan den nu näpst mig med så mycken stränghet, göra mina olyckor och sina hemsökelser fruktbärande för mig — den upplyste mig med insikter från höjden, vilka förde mig på tankar, som anstodo min börd och min uppfostran. Sedan lugnet begynt återfödas i min själ, lät icke mitt lekamliga tillfrisknande vänta på sig. Jag lydde obrottsligt hederns maningar och fortfor att sköta min lilla befattning under väntan på fartygen från Frankrike, vilka en gång om året besöka denna del av Amerika. Jag var besluten att återvända till mitt fädernesland för att där genom en stadgad och sedig vandel gottgöra mitt forna anstötliga leverne. Synnelet hade låtit sig angeläget vara att förflytta min dyra älskades stoft till en hedersam ort. Vid pass en sex veckor efter mitt återställande fick jag en dag, då jag allena promenerade på stranden, se ett annalkande fartyg, som handelsärenden förde till Nya Orléans. Jag iakttog uppmärksamt passagerarnas landstigning och vart slagen med den största häpnad, då jag igenkände Tiberge bland dem, som styrde kosan till staden. Den trogne vännen å sin sida igenkände mig på långt håll oaktat de förändringar sorgen verkat i mitt anlete. Han meddelade mig, att det uteslutande skälet till hans resa hade varit begäret att råka mig och förmå mig att återvända till Frankrike. Sedan han erhållit det brev, som jag tillskrivit honom i Havre, hade han personligen begivit sig dit för att bringa mig den undsättning jag äskade. Då han fick höra, att jag redan farit, hade han gripits av den häftigaste sorg och skulle på fläcken givit sig