9 parti och beslutit följa henne, om de också skulle föra henne till världens ända. Jag ämnar gå ombord med henne och resa över till Amerika. Men något som röjer den största omänsklighet är, att dessa nedriga uslingar, tilläde han, syftande på stadsvakterna, inte vilja tillåta mig att närma mig henne. Min plan var att anfalla dem öppet några mil utanför Paris. Jag hade värvat fyra karlar, som för en ansenlig summa lovat mig sin hjälp, men de förrädarna lämnade mig i sticket och försvunno med mina pengar. Omöjligheten att vinna framgång med våld förmådde mig att nedlägga vapnen. Jag föreslog vakterna, att de åtminstone skulle låta mig följa dem och erbjöd mig att vedergälla dem därför. Deras vinstbegär drev dem att samtycka därtill. De ville ha betalt för var gång de tilläto mig att tala med min käresta. Min börs har sålunda tömts på helt kort tid, och nu då jag inte har en styver kvar, äro de nog barbariska att brutalt stöta mig tillbaka, så fort jag tar ett steg åt hennes håll. Det är endast en liten stund sedan de, då jag trots deras hotelser vågade närma mig henne, hade den fräckheten att höja gevärskolvarna mot mig. För att tillfredsställa deras snikenhet och sätta mig i stånd att till fots fortsätta färden är jag tvungen att här sälja den dåliga häst, jag hittills ridit. Ehuru han syntes berätta alltsammans med ganska mycken självbehärskning, göt han likväl några tårar, då han slutat tala. Detta äventyr tycktes mig höra till de ovanligaste och mest rörande.