29 Denna åsikt upptog mig så fullständigt, att den hade förmåga att i hög grad skingra min oro. Jag återvände genast till min bostad och omfamnade Manon med min vanliga ömhet. Hon mottog mig synnerligen väl. Jag kände mig till en början frestad att yppa för henne mina antaganden, vilka jag nu mer än någonsin ansågo säkra, men jag betvingade mig och väntade i förhoppning att hon skulle förekomma mig genom att omtala alltsammans för mig. Kvällsvarden serverades, och jag satte mig till bords med glättig min. Men vid skenet av det ljus, som stod mellan henne och mig, tyckte jag mig se bedrövelse i min älskades ögon och anletsdrag. Denna tanke väckte även hos mig samma känsla. Jag märkte, att hennes blickar fäste sig vid mig på ett annat sätt än de brukade. Jag kunde icke avgöra, om det var kärlek eller ömkan, ehuru det tycktes mig vara en mild och trånande känsla. Jag betraktade henne med samma uppmärksamhet, och törhända hade hon icke mindre svårighet att döma om mitt hjärtas tillstånd efter mina blickar. Vi tänkte varken på att tala eller att äta. Slutligen såg jag tårar falla från hennes vackra ögon... falska tårar! — Store Gud, utbrast jag. — Du gråter, min älskade Manon, du är bedrövad ända till tårar, och du säger mig inte ett ord om det, som plågar dig! Hon svarade mig endast med några suckar, vilka stegrade min oro. Jag steg upp, skälvande, jag besvor henne med kärlekens hela övertalningsförmåga