57 Ehuru detta sätt att inhämta upplysningar hos en tjänare tycktes mig något underligt och otillbörligt, besvarade jag likväl hövligt hans artighet, emedan jag trodde mig därmed göra Manon till viljes. Hon syntes mycket belåten över att se honom böjd för en försoning. Vi bjödo honom kvar till middagen. På en liten stund gjorde han sig så förtrogen och hemmastadd, att han ovillkorligen ville följa med oss till Chaillot, då han hörde oss tala om att återvända dit. Vi blevo tvungna att giva honom en plats i vår vagn. Det blev ett besittningstagande, ty snart fann han ett sådant behag i vårt umgänge, att han gjorde vårt hem till sitt och sig själv till herre över allt, vad som tillhörde oss. Han kallade mig sin bror, och på den broderliga frihetens vägnar tog han sig för att draga alla sina kamrater ut till Chaillot och där undfägna dem på vår bekostnad. Ävenledes skaffade han sig präktiga kläder på vår räkning och förmådde oss till och med att betala hans skulder. Jag blundade för detta tyranni för att icke misshaga Manon, jag låtsade till och med icke märka, att han titt och ofta avlockade henne ansenliga summor. Stor spelare som han var, hade han visserligen så mycken hederskänsla, att han återbetalade en del av dessa belopp, när lyckan varit honom bevågen, men våra tillgångar voro alltför begränsade för att länge kunna bestrida så slösande utgifter. Jag hade just beslutit att med stränghet gå till rätta med honom, då en ödesdiger händelse bespa