58 rade mig detta obehag, på samma gång som den orsakade ett annat, vilket störtade oss ohjälpligt. Såsom vi ofta plägade, hade vi en dag stannat kvar i Paris för att ligga där över natten. Tjänstflickan, som vid dylika tillfällen låg ensam i Ghaillot, kom på morgonen och underrättade mig om att en eldsvåda under natten uppstått i mitt hus och att man haft stor svårighet att släcka densamma. Jag frågade henne, om våra möbler blivit skadade, och hon svarade, att en sådan villervalla orsakats av den mängd främmande personer, som skyndat till hjälp, att hon med säkerhet visste något om detta. Jag bävade för våra pengar, som lågo inlåsta i ett litet skrin, och jag begav mig skyndsamt ut till Ghaillot. Gagnlös brådska! Skrinet var redan försvunnet. Jag insåg nu, att man kan älska pengar utan att vara girig. Denna förlust vållade mig en så häftig sorg, att jag var nära att mista förståndet. Jag fattade med ens, för vilka nya olyckor jag var i fara att utsättas. Fattigdomen var den minsta av dem. Jag kände Manon, jag hade redan alltför nogsamt erfarit att, hur trofast och hur tillgiven hon än var, kunde jag ej räkna på henne i nöden. Hon älskade överflödet och nöjena alltför högt för att vara i stånd att uppoffra dem för min skull. — Jag skall åter förlora henne, utbrast jag. — Olycklige chevalier! Du skall således ännu en gång mista allt, vad du älskar!