77 Jag steg genast upp för att gå och underrätta mig om Manons befinnande och fick då veta, att hon en timme tidigare farit bort tillsammans med sin bror, som hämtat henne i en hyrvagn. Ehuru denna utfärd i sällskap med Lescaut föreföll mig mystisk, gjorde jag våld på mig för att kuva mina misstankar. Jag lät några timmar förgå, i det jag fördrev tiden med läsning. Slutligen kunde jag ej längre undertrycka min oro utan steg upp och vankade med långa steg omkring i rummen. I Manons kammare varseblev jag då ett förseglat brev, som låg på hennes bord. Det var adresserat till mig och tydligen skrivet av hennes hand. Jag öppnade det, skälvande av ångest. Det var av följande lydelse: »Jag svär dig, min käre chevalier, att du är mitt hjärtas avgud, och att det inte finns någon annan i hela världen, som jag kan älska så som jag älskar dig, men inser du inte, min stackars älskling, att troheten i den belägenhet, vari vi råkat, blir en fåfäng dygd? Tror du väl, att man kan vara riktigt öm, då man saknar bröd? Hungern skulle orsaka mig något ödesdigert misstag, en vacker dag skulle jag uppgiva andan i tron att jag uppgav en kärleks-suck. Jag dyrkar dig, var förvissad därom, min vän, men överlåt för någon tid åt mig att söka återvinna vårt välstånd. Ve den, som faller i mina snaror... ty jag strävar efter att göra min chevalier rik och lycklig!