78 Min bror skall giva dig underrättelser om Manon, och intyga att hon gråtit över att nödgas lämna dig.» Läsningen av detta brev försatte mig i ett tillstånd, som det skulle vara mig svårt att beskriva, ty ännu i dag vet jag icke rätt, vad slags känslor det var, som då upprörde mig. Det var ett av dessa säregna själstillstånd, som ej likna något av vad man förut upplevat. Man kan icke förklara dem för andra, ty de kunna icke göra sig någon föreställning därom, och man har till och med svårt att klargöra dem för sig själv, emedan de, ensamma i sitt slag, sakna jämförelsepunkter i minnet och ej ens kunna sammanställas med någon känd sinnesstämning. Emellertid, av vilken natur min än var, är det visst, att däri måste ha ingått smärta, harm, svartsjuka och förödmjukelse. Lyckligt hade väl varit, om där icke ingått ännu mera kärlek! — Hon älskar mig, utropade jag slutligen, jag vill tro det... ty hon måste väl vara ett vidunder för att hata mig! Vem har väl någonsin haft mera rättigheter till ett hjärta än jag har till hennes? Vad återstår mig att göra för henne efter allt, vad jag offrat för hennes skull? Likväl överger hon mig, och den otacksamma tror sig skyddad för mina förebråelser genom att säga sig alltjämt älska mig! Hon uppger, att hon fruktar svälten... o du kärlekens gud, vilket grovt sinnelag och vilket plumpt svar på min försynta ömhet! Jag har inte varit rädd för