126 Vi dröjde icke lång stund i Manons cell. Herr de T. lämnade henne den ena av sina västar, och jag gav henne min livrock, ty jag behövde själv endast syrtuten. Det var ingenting, som fattades i hennes dräkt utom benkläder, som jag olyckligtvis glömt bort. Glömskan av detta nödvändiga plagg skulle utan tvivel lockat oss att skratta, om icke det trångmål, vari den försatte oss, varit så allvarsamt. Jag var förtvivlad över att en sådan bagatell kunde hindra oss. Jag tog mitt parti, lämnade mina egna benkläder åt Manon och gick själv utan. Min rock var lång och med tillhjälp av några knappnålar satte jag mig i skick att anständigt passera genom porten. Återstoden av dagen tycktes mig olidligt lång. Då natten äntligen inbrutit, foro vi i täckvagn till spinnhuset och stannade ett stycke nedanför dess port. Vi behövde icke vänta länge, förrän Manon visade sig med sin ledsagare. Vagnsdörren stod öppen, och båda stego skyndsamt in. Jag mottog min älskade i mina armar, hon darrade som ett löv. Kusken frågade, vart han skulle köra. — Kör till världens ände, sade jag, och för mig till ett ställe, där jag aldrig kan bli skild från Manon! Detta utbrott, som jag icke var i stånd att återhålla, höll på att ådraga oss ett svårt bryderi. Kusken fäste uppmärksamhet vid mina ord, och då jag sedan nämnde gatan, dit vi önskade åka, svarade han, att han var rädd att bii indragen i en tvetydig