127 affär, han såg nog, att den vackre unge herrn, som jag kallade Manon, var en kvinna, som jag rövade bort från spinnhuset, och han var inte hågad att störta sig i fördärvet för min skull. Den gynnarens samvetslöshet var ingenting annat än ett begär att avpressa mig högre betalning för åkningen. Vi befunno oss alltför nära spinnhuset för att våga inlåta oss i tvist. — Var tyst, sade jag. — Ni har en louisdor att förtjäna på det här. Efter detta skulle han ha hjälpt mig, om det så gällt att sätta eld på själva spinnhuset. Vi uppnådde Lescauts bostad. Som det var sent, tog herr de T. avsked av oss med löfte att uppsöka oss följande dag. Vaktknekten stannade ensam kvar hos oss. Jag höll Manon så tätt omsluten i mina armar, att vi icke upptogo mer än en plats i vagnen. Hon grät av glädje, och jag kände hennes tårar fukta mitt ansikte. Men då vi skulle stiga ur, uppstod en ny träta med kusken, vars följder skulle bli ödesdigra. Jag ångrade, att jag lovat honom en louisdor, icke blott emedan det var en oskälig belöning utan även av en annan och mera tvingande orsak, nämligen min oförmåga att betala den. Jag lät tillkalla Lescaut, som redan gått in. Han lämnade sitt rum och kom ned i porten. Jag anförtrodde honom viskande mitt bryderi. Som han var av ett häftigt lynne och ingalunda van att göra