130 Denne vägrade emellertid att köra dit så sent för mindre än en pistol... ny orsak till bryderi. Till sist enade vi oss om sex francs, det var hela den summa, som återstod i min börs. Jag försökte trösta Manon under vägen, men i själva verket hyste jag förtvivlan i min själ. Jag skulle ha givit mig döden om jag icke i min famn hållit den enda skatt, som band mig vid livet. Endast denna tanke gav mig styrka och mod. — Jag har åtminstone henne, sade jag för mig själv, hon älskar mig, hon är min. Må Tiberge prata bäst han vill... detta är sannerligen ingen skenbild av lycka. Jag skulle kunna se hela universum förgås utan att fråga därefter. Och varför? Därför att jag inte har någon mera känsla över. Detta var sant, men jag kände likväl, under det jag så ringa skattade denna världens goda, att jag skulle behövt äga åtminstone en liten del därav för att ännu mera oinskränkt kunna förakta allt det övriga. Kärleken är starkare än överflödet, starkare än skatter och rikedomar, men den har behov av sådant bistånd, och det finns väl knappast något mera tröstlöst för en känslig älskare än att av brist och nöd mot sin vilja se sig sjunka ned till en råhet, som likställer honom med de lägsta naturer. Klockan var elva, då vi anlände till Ghaillot. På värdshuset blevo vi mottagna som kända personer. Det väckte ingen överraskning, att Manon uppträdde i herrkläder, ty i Paris och dess omgivningar är man van att se kvinnor i alla slags skepnader. Jag