132 och som orsakade den sällsammaste upplevelse, som någonsin en man av min börd och ställning fått pröva på. Som jag väl kände detta hennes skaplynne, skyndade jag mig följande dag att begiva mig till Paris. Hennes brors död och nödvändigheten att skaffa kläder och linne åt såväl henne som mig utgjorde så giltiga anledningar att jag icke behövde några svepskäl. Då jag lämnade värdshuset, sade jag till Manon och värden, att jag ämnade taga en hyrvagn, men detta var naturligtvis tomt skryt. Nöden tvingade mig att gå till fots, och jag vandrade i rask takt ända till Cours-la-Reine, där jag ämnade göra halt. Jag var i behov av en stunds enslighet och ro för att rådgöra med mig själv och besluta, vad jag skulle taga mig till i Paris. Jag satte mig ned i gräset och försjönk i ett hav av funderingar och betraktelser, vilka småningom sammanslöto sig kring tre huvudstycken. Jag behövde en ögonblicklig hjälp för att kunna- möta en oändlig mängd ögonblickliga behov. Jag måste finna på någon utväg, som åtminstone kunde öppna utsikter för framtiden, och vad som icke var av mindre vikt, jag måste skaffa mig upplysningar och vidtaga åtgärder för Manons och min säkerhet. Efter att ha uttömt mig i planer och beräkningar över dessa tre spörsmål, fann jag för gott att tills vidare skjuta de båda senare åsido. Vi voro icke