133 illa undangömda i Chaillot, och vad de framtida behoven beträffade, trodde jag, att det skulle bli tids nog att tänka på dem, sedan jag sörjt för de närvarande. Det gällde således att för tillfället fylla min tomma börs. Herr de T. hade visserligen ädelmodigt erbjudit mig sin, men jag kände en stark motvilja för att själv påminna honom om detta. Vilken ömklighet att gå och blotta sin nöd för en främling och bedja honom att dela med sig av sina ägodelar! Endast en tarvlig själ kan vara i stånd till slikt, på grund av en lågsinthet, som hindrar honom att känna det nesliga däri, eller också en ödmjuk kristen, på grund av en storsinthet, som höjer honom över denna förnedring. Jag var varken en tarvlig människa eller en ödmjuk kristen, och jag skulle ha givit hälften av mitt blod för att slippa denna förödmjukelse. — Tiberge, tänkte jag, den gode Tiberge, skall han väl vägra mig, vad han möjligen kan vara i tillfälle att giva mig? Nej, han kommer att bevekas av min nöd, men han förkrossar mig med sina moralpredikningar. Jag måste åhöra hans förebråelser, hans förmaningar, hans hotelser, han säljer sin hjälp så dyrt, att jag skulle giva ytterligare en del av mitt blod hellre än att utsätta mig för ett sådant uppträde, som blott efterlämnar oro och samvetsagg i min själ. Nåväl, fortfor jag, jag måste således avstå från allt hopp, eftersom ingen annan utväg återstår mig,