136 min far och försona mig med honom, och om jag för en gång ville lyda hans, Tiberges råd, så skulle jag lämna Paris och återvända till min familjs sköte. Jag åhörde hans tal ända till dess slut. Det fanns däri åtskilligt tillfredsställande. Först och främst var jag högeligen förnöjd över att icke ha något att frukta från Saint-Lazare. Parisgatorna blevo åter ett fritt land för mig. Vidare lyckönskade jag mig till att Tiberge icke hade den minsta aning om Manons befrielse och återförening med mig. Jag märkte till och med, att han undvek att tala om henne, uppenbarligen i den tron att hon nu låg mig mindre om hjärtat, eftersom jag föreföll så obekymrad för hennes del. Jag beslöt, att om icke återvända till min familj så åtminstone skriva till min far, såsom han tillrådde mig, och betyga denne, att jag var villig att återgå till mina plikter och ställa mig hans vilja till efterrättelse. Jag hoppades därigenom förmå honom att sända mig pengar i och för studier vid akademin, ty jag skulle näppeligen kunna övertyga honom, att jag var hågad att ånyo inträda i det andliga ståndet, och i grund och botten var jag ingalunda obenägen för det jag ämnade lova honom. Tvärtom skulle jag mycket gärna vilja ägna mig åt någon hedersam och förståndig sysselsättning, så framt denna plan lät förena sig med min kärlek. Jag räknade på att få leva tillsammans med min älskade och på samma gång sköta mina studier, detta kunde mycket väl förenas.