137 Jag kände mig så belåten med denna plan, att jag lovade Tiberge att redan samma dag skriva till min far. Sedan jag skilts från min vän gick jag också verkligen in på en skrivbyrå och skrev så innerligt och rörande, att jag vid genomläsningen av mitt brev smickrade mig med hoppet att vinna något av fadershjärtat. Ehuru jag nu hade råd att kosta på mig en vagn, gjorde jag mig ett nöje av att vandra stolt till fots hela vägen till herr de T. Jag fann ett visst behag i att sålunda njuta min frihet, för vilken jag enligt Tiberges försäkringar icke längre hade något att frukta. Emellertid föll det mig plötsligt in, att hans försäkringar endast gällde Saint-Lazare, och att jag därförutom hade spinnhushistorien på halsen, för att icke tala om mordet på Lescaut, i vilket jag var inblandad, åtminstone som ögonvittne. Denna hågkomst väckte en så livlig förskräckelse hos mig, att jag smög mig in i närmaste portgång, varifrån jag lät tillkalla en täckvagn. Därpå for jag direkt till herr de T., som jag narrade att skratta med min förskräckelse. Den tycktes mig själv löjlig, sedan han förklarat, att jag ingenting hade att frukta beträffande vare sig spinnhuset eller Lescaut. Han berättade, att han i tanke att han kunde bli misstänkt för delaktighet i Manons bortförande, på morgonen hade gått till spinnhuset och begärt att få