155 — Jag har råkat i en svår förlägenhet, sedan jag var här sist, och mitt besök i dag är en följd därav. G. M. är förälskad i er käresta. Han har anförtrott mig det. Jag är hans intima vän och redo att bistå honom i allt, men jag är inte mindre er vän. Jag har ansett hans avsikter orättfärdiga och ogillat dem. Jag skulle ha bevarat hans hemlighet, om han endast ämnat använda de vanliga medlen, men han synes vara väl underrättad om Manons sinnelag. Han har på något sätt fått veta, att hon älskar överflöd och nöjen, och som han redan åtnjuter en betydlig förmögenhet, har han förklarat, att han genast tänker fresta henne med en mycket stor gåva ävensom med ett anbud om årsunderhåll på tiotusen livrés. Om det hade varit lika å ömse sidor, skulle jag kanske måst göra mycket mera våld på mig för att förråda honom, men rättvisan har förenat sig med vänskapen till er förmån, så mycket mera som jag introducerat honom här och sålunda ofrivilligt förorsakat hans passion, varför jag också anser mig skyldig att förebygga verkningarna av det onda jag åstadkommit. Jag tackade herr de T. för denna så betydande tjänst och erkände, i det jag till fullo gengäldade hans förtroende, att Manons karaktär var just sådan som G. M. föreställt sig, det vill säga att hon ej kunde uthärda ens tanken på fattigdom. — Men, fortfor jag, så snart det bara är fråga om mera eller mindre ägodelar, tror jag inte att hon är i stånd att övergiva mig för en annan. Jag är i det