163 någonsin skulle kunna sätta oss i säkerhet för följderna. Icke desto mindre utsatte vi oss för faran med den dumdristigaste förtröstan. Manon for åtföljd av Marcel, vår betjänt. Jag skildes från henne med vemod och sade, i det jag omfamnade henne: — Manon, du sviker mig väl inte? Kommer du att vara mig trogen? Hon beklagade sig ömt över min misstro och förnyade alla sina eder. Hon beräknade att anlända till Paris vid tretiden. Jag avreste efter henne och gick att fördriva tiden på Ferés kafe vid Saint-Michel. Där dröjde jag till skymningens inbrott. Därpå tog jag en hyrvagn, som jag enligt överenskommelsen posterade vid början av gatan Saint-André-des-Arcs, varifrån jag till fots gick fram till teaterns ingång. Jag vart förvånad över att icke se till Marcel, som skulle vara mig till mötes där. Emellertid väntade jag tålmodigt i en hel timme, mitt ibland en mängd lakejer och vaksamt spejande på alla förbigående. Slutligen, då klockan slagit sju utan att något synts till, som stod i samband med vår plan, köpte jag en parterrbiljett och gick att söka upp Manon och G. M. i någon loge. Ingen av dem fanns där. Jag återvände till ingången, där jag väntade ännu en kvarts timme, utom mig av otålighet och oro. Då alltjämt ingen syntes