164 till, gick jag tillbaka till min hyrvagn utan att kunna besluta mig för vare sig det ena eller det andra. Då kusken varseblev mig, gick han några steg emot mig och sade med hemlighetsfull uppsyn, att en vacker dam en timme suttit och väntat på mig i vagnen. Hon hade frågat efter mig med angivande av tydliga kännemärken, och då hon hört, att jag skulle komma tillbaka, hade hon sagt sig ha god tid att vänta. Jag föreställde mig genast, att det var Manon. Men då jag närmade mig, fick jag se ett litet täckt ansikte, som icke var hennes. Det var en främmande flicka, som till att börja med frågade, om hon hade äran att tala med chevalier des Grieux. Jag svarade, att detta var mitt namn. — Jag har ett brev att överlämna till er, återtog hon, vilket skall upplysa er om vad som fört mig hit och genom vilken omständighet jag har förmånen att känna ert namn. Jag bad henne att få gå och läsa brevet på en närbelägen källare. Hon följde mig och tillrådde mig att taga ett enskilt rum. — Från vem kommer detta brev, frågade jag, under det vi stego uppför trappan. Hon bad mig vänta, tills jag fick läsa brevet. Vid första ögonkastet igenkände jag Manons handstil, vad hon meddelade mig var ungefär följande: G. M. hade emottagit henne med en artighet och ett överdåd, som överträffade allt, vad hon kunnat drömma sig. Han hade överhopat henne med gåvor