177 Allt vad en hängiven och passionerad älskare kan uttänka av ömt och vördnadsfullt inlade jag nu med få ord i mina urskuldanden. Jag bad henne av barmhärtighet säga att hon förlät mig. Hon lät sina armar sjunka ned kring min hals och sade, att det tvärtom var hon, som hade behov av min förlåtelse och min godhet, så att hon kunde få gottgöra den bedrövelse, hon vållat mig. Hon till-lade även, att hon begynte tro, att jag näppeligen skulle gilla det, som hon hade att säga till sitt rättfärdigande. — Ah, avbröt jag genast. — Jag begär intet rättfärdigande av dig. Jag gillar allt, vad du gjort. Det tillkommer inte mig att kräva skäl för ditt handlingssätt. Jag är mer än nöjd, mer än lycklig, om min dyrkade Manon icke fråntager mig sitt hjärtas ömhet. Men, fortfor jag, i det jag erinrade mig min belägenhet, allsmäktiga Manon, du som efter ditt behag skapar mina fröjder och mina sorger, sedan jag nu tillfredsställt dig genom att ödmjuka mig och betyga min ånger, är det mig väl tillåtet att tala med dig om min bedrövelse och min smärta! Vill du låta mig veta, vad det skall bli av mig i dag, och om du utan återvändo beslutit utfärda min dödsdom genom att tillbringa natten med min rival? Hon övervägde ett ögonblick sitt svar. — Min chevalier, sade hon därpå, i det hon återtog sin lugna uppsyn, om du från början förklarat dig så tydligt, så hade du besparat dig mycken oro M. L. 12