184 fann för gott att giva efter i något, sedan jag utverkat så mycket av henne. Under det vi beredde oss att gå, hörde jag det klappa på porten åt gatan. Jag drog icke i tvivels-mål, att det nu var G. M. som kom, och upprörd vid tanken därpå, sade jag till Manon, att han vore dödens, om han visade sig. Jag hade i själva verket icke hämtat mig tillräckligt från mitt ursinne för att kunna behärska mig vid hans åsyn. Marcel gjorde slut på mitt kval genom att lämna en biljett, som han vid porten mottagit för min räkning. Den var från herr de T. Han skrev, att han, då G. M. gått för att i sin bostad hämta pengar åt honom, begagnade sig av dennes frånvaro för att meddela mig en mycket nöjsam idé. Han tyckte nämligen, att jag icke kunde på ett angenämare vis hämnas på min rival än genom att äta upp hans supé och denna natt intaga den bädd, han ämnat dela med min älskarinna. Detta syntes honom lätt nog att verkställa, om jag blott kunde försäkra mig om tre eller fyra handfasta karlar till att taga fast G. M. på gatan och vakta honom till morgonen. Vad honom själv beträffade, lovade han att uppehålla G. M. åtminstone en timme till genom förevändningar, som han hade i beredskap till hans återkomst. Jag visade biljetten för Manon och lät henne veta, vilken fint jag begagnat mig av för att ostört kunna